Afrika i blindo

Mitt ressällskap utgörs av sexton klasskamrater, en lärare och två ledsagare. Anna Nygren, en av klasskamraterna, är blind. Vi inleder resan med safari i Amboseli national park i södra Kenya. Chauffören fäller upp takluckan till landcruisern. Jag står upp på sätet och sticker ut huvudet genom luckan. Trots att jag håller i mig i takräcket lyckas jag inte undvika att få blåmärken när bilen hoppar fram på de skumpiga grusvägarna. Fartvinden gör att det svettfuktiga håret inte klibbar mot kinderna. I bakgrunden syns en blågråvit klump som klasskompisarna säger är Kilimanjaro. Jag ler lyckligt.

Safaribilarna står i en klunga och turisternas kameror klickar oavbrutet.
– De två lejonhonorna tittar på oss samtidigt som de viftar på sina svansar. De åtta ungarna busar med varandra.
Ledsagaren Hanna Malmberg beskriver lejon, bufflar och zebror. Tyvärr har djuren tagit på sig kamouflagekläder och befinner sig på oartigt långt avstånd så jag ser dem inte. Jag har bättre tur när 32 grå klumpar till elefanter, tre timmar senare, korsar vägen fem meter framför bilen. Elefanternas magar mullrar. De luktar en blandning av stall och cirkus. En av dem kissar så att det skvalar. Anna och jag känner oss mindre uttråkade nu när vi får en djurupplevelse som vi kan uppfatta.

På campingplatsen konfronteras Anna med sin skräck; toaletthålen. För den som har en synnedsättning är dessa svåra att lokalisera. Det gäller att förflytta sig med små, hasande steg och hoppas att hålet har en kant så att skon inte halkar i. Anna klarar det bra men jag får en obehaglig överraskning när jag tappar balansen och sätter ner handen i någon annans bajs.

Anna och jag delar tält. Trots att svetten rinner och det är kvavt vågar vi inte sova utan sovsäckar. Detta då myggorna surrar omkring i svärmar. Varje försök att slå ihjäl dem resulterar i ett bett så vi ger upp. När jag skall vända på mig märker jag att en tagg sticker upp genom tältduken. Den är lika lång som ett pekfinger och toppen är sylvass. Tio stick senare lyckas jag banka ner taggen i marken med hjälp av en sandal. Först då kan vi somna. Nästa gång vi tältar får vi be ledsagarna att gå på en kombinerad tagg- och insektsjakt.

Långsamt glider fingertopparna över punktskriften på boksidan. Jag och Anna stannar till vid ett obekant ord, tvekar på uttalet av ett annat. I Kenya institute for the blinds pappersluktande bibliotek sitter vi och läser högt ur skolböcker avsedda för kenyanska lågstadiebarn. Min är motsvarigheten till Barnens bibel och Annas är en samhällskunskapsbok. Våra ledsagare läser samtidigt i den tryckta upplagan av boken. De kontrollerar så att de båda upplagornas text är identisk. Tillsammans upptäcker vi 75 fel i form av upprepningar, felstavningar, konstiga radbrytningar samt meningar och ord som saknas. Vi tillbringar fyra dagar hos Kenya institute for the blind i huvudstaden Nairobi. De producerar samtlig punktskriftslitteratur för kenyanska skolelever. Trots att fingertopparna domnar av ansträngningen och vi blir torra i halsen av att tala i timtal uppskattar vi arbetet. Läsningen flyter på allt bättre och vi känner att vi utför en viktig insats som volontärsarbetande korrekturläsare.

Min hand darrar när jag lägger den på lejonhannens stinna mage. Pälsen är sträv.
Vi befinner oss i Antilope park, nära Guero i södra Zimbabwe och guiden JB visar oss två av sina keldjur. Vi har varit på resande fot i åtta veckor nu och känner oss redo att möta savannens härskare i form av två 20 månaders ungdjur; en hane och en hona. Lejonhannen verkar mätt och snäll så jag försöker slappna av och njuta av den söta doftblandningen av gräs, solvarm jord och kattdjur.

– Dags att följa med kompisarna tillbaka till deras bur, säger JB.
När han börjar gå längs stigen reser de båda lejonen sig och följer efter mannen som de betraktar som sin flockledare. Jag hamnar jämsides med lejonhannen. Han når mig till midjan. JB erbjuder sig att hålla i min käpp.
– Ta tag i svansen, säger han.
Svansen är muskulös och den svarta toppen borstig men ändå mjuk. Lejonhannen lunkar på i samma takt som tidigare. Jag blir ledsagad längs stigen i 20 meter. Det pirrar i hela kroppen. Aldrig hade jag trott att ett lejon skulle agera ledarhund. Framme vid buren skiljs vi från våra fyrbenta bekanta. Det är med saknad som jag klättrar in i safaribilen.

På någon sekund är vi dyblöta. Till en början känns det iskalla vattnet skönt i den 35 gradiga hettan. Anna och jag får skrika för att överrösta Victoriafallet. Mullrande rasar en kilometer hög och två kilometer bred brunvit vägg av vatten ned i Sambezifloden. Luften är tung av fukt. Vi halkar. Sandalerna får dåligt fäste på de dyblöta stengångarna. Huttrande når vi en punkt där ledsagarHanna säger att utsikten är fin över bron som förenar Zambia och Zimbabwe.
– Bron ser ömtålig ut. Den sträcker sig från ett berg till ett annat över hundra meter ovanför forsarna.
Då och då störs idyllen av en bungy jumpare som gungar över vattenmassorna. Underligt nog blir jag sugen på att hoppa.

  Jag står med tårna utanför plattformen. Att jag har på mig en sele som är säkrad med fyra linor som vardera tål ett tons vikt dämpar inte ångesten.
– Fem, fyra…
Varför betalade jag 70 amerikanska dollar för en nära döden upplevelse hinner jag tänka.
– Tre, två, ett, hoppa.

– Iiiiiiiiiiiiihhhhh!!!!!!!!
Tomhet. Jag faller. Och fortsätter att falla. Håller i repet med svettiga handflator. Selen skaver mot låren. Klippor, träd och flod närmar sig snabbt.
Ett milt ryck i linorna hejdar nedfärden. Jag flämtar. Gungar fram och tillbaka i selen. Inser att jag överlevt. Kroppen skakar och jag kan inte sluta skratta. Det är otroligt att hänga här i luften som en fågel och höra dånet från forsarna. Solen värmer skönt. Långt ovanför mig hojtar Anna och Hanna att det är dags att hissa upp mig.
– Nej, vill jag skrika. Bara fem minuter till här nere. Men vinschen lyfter mig sakta uppåt. Starka händer drag mig över plattformens kant. Instruktören kramar om mig.
– Jag visste att du skulle klara det, din Daredevil, säger han.
Jag ler till svar. Aldrig tidigare har jag blivit jämförd med en blind superhjälte.

Så, innan jag har hunnit fatta det, har tolv veckor passerat och det är dags att åka hem. Jag som gillar att delta i ett evigt äventyr; att ha allt du behöver i en ryggsäck; att ständigt åka vidare till nya platser och träffa nya bekanta. Att göra en ny Afrikaresa är oundvikligt. Någon som känner en sponsor?